När livet inte blir som det var tänkt…

För snart fem år sedan möttes jag av en liten spräcklig valp, mitt ute i ingenstans på landsbygden i Yorkshire. Denna lille charmör försökte hoppa in i min bil, han stod på bakbenen och försökte nå upp till Boy och Abbey i min hundbur och framför allt han släpade omkring på en enorm känga, större än honom själv.

Det var lille Pimms.

Pimms följde naturligtvis med hem från min Skottlandsresa, även om jag absolut inte skulle ha fler hundar vid den tiden.

Han har varit en stor glädje och tillgång på många sätt och vis, kanske framför allt på mitt jobb, där hans säregna ”bandituppsyn” tillsammans med hans förmåga att ständigt gömma saker och ting rönt stor uppskattning.

Men Pimms följde med mig hem för att vara jakthund och min förhoppning var ju givetvis också att han skulle kunna tillföra något i min avel, med sina nya linjer osv.

Höfter och ögon var UA, men inte resten.

Efter att ha försökt jaga under en säsong, så såg jag att något inte stämde och det var inte heller helt lätt att hitta felen – för det var flera.

Det var dessvärre en tid sedan och jag har under (alltför) lång tid brottats med det otroligt tunga beslutet att låta Pimms sluta sina dagar.

Jag brukar ju alltid säga att man inte får bli egoist och tänka på sig själv utan att hundens väl och ve måste komma i första hand. Plötsligt så är man där själv och vill inte mista en kär vän.

Men nu har jag verkligen gjort allt jag kunnat med mediciner och rehabiliteringsträning etc och faktum kvarstod -. jag vill inte se Pimms i ögonen en säsong till när alla andra följer med ut på jakt och han får stanna hemma.

Pimms fick idag somna in i mitt knä – lugnt, fint och värdigt.

Om man kan tacka en hund för något så måste det var för alla skratt och tokigheter som han skänkt – inte bara mig – utan en massa andra människor, som verkligen behövt det!

Älskade lille Vimms – sov gott.