It ain’t Funny anymore….

Egentligen skulle det aldrig blivit någon du….

Du kom som ett oerhört generöst erbjudande när det inte blev som det skulle mellan din pappa och min gamla Tina.

Å vilken gåva du var – inte bara till mig utan till alla som någon gång mött dig. Den glädje och energi som du så frikostigt spridit runtomkring din lilla kropp är oförglömlig.

Det började redan på flygplatsen i Manchester, dit jag kommit för att möta upp dig, 9 veckor gammal var du då.

Du rymdes i uppfödarens hand och viftade med hela din lilla lilla kropp när jag tog emot dig.

Å så har det fortsatt…med de glada viftningarna.

På flygplatserna genom Europa, som vi var tvungna att resa igenom för att komma hem, så charmade du varenda securitypersonal så vi fick gå varenda VIP-väg som fanns, bara de fick kela med dig. Vi fick många timmar tillsammans den där långa hemresan och där och då skapades ett extra starkt band mellan oss, det är jag övertygad om.

För oavsett om du älskade alla som tittade eller tog på dig, så var det du och jag.

16 veckor gammal var du med på en uppvisning på Skånska jakt och fiskemässan där vi fick hoppa in som extrainslag, då ordinarie ekipage fått förhinder. 16 veckor och endast två månader hos mig så visade du upp så fina egenskaper att jag blev alldeles rörd. Å publiken applåderade och stod kvar i ösregnet för du charmade varenda en.

Strax efter din ett årsdag fick du börja praktisera som rehabhund på mitt arbete inne i Malmö. Såklart gjorde du succé. 9 kg ren kärlek och charm åkandes i en rollatorkorg eller sittandes i knät i en rullstol genom staden – livet kunde inte varit bättre för dig som nog uppfattade det hela som att du upphöjts till drottning eller något. Din bästa kompis blev 85 kg stora St Bernardshunden Åke och vilket radarpar ni var!

Så många svaga eller till och med obrukbara händer som du fått att öppna sig och försiktigt peta på dina långa öron. Så många magar och bröst du legat på för att lugna ångest. Du bara visste vad som behövdes och alla tog emot det du ville ge.

Våra resor tillsammans blev många och alltid tillbaka till ditt födelseland. Genom Europa har vi bilat ett antal gånger och alltid med samma uppmärksamhet runt din lilla viftande kropp, som ständigt höll något gigantiskt gosedjur i munnen. Tullarna vid gränserna, båtgubbarna som kollade bilarna, människor längs med rastställen – alla såg dig och alla charmades.

2016 var vi över i England första gången och tränade och jagade – du var bara två år, men vilken start du fick!

2018 och 2019 var vi åter igen över och varje gång kom vi hem med nya erfarenheter som gav oss en provvinst i öppen klass och skyttarnas pris.

Jag glömmer aldrig när du, efter ett långt vilttomt släpp äntligen fann din fasan – en stor stilig tupp – så blev det bomskott från två skyttar, dålig träff från den tredje och längst bort ifrån oss så lyckades den fjärde skytten med ett välriktat skott som dessvärre inte var fullgott. I luften kunde jag se att den där fågeln skulle röra sig en bit när den tog mark.

Så liten du var, sittandes i det höga gräset efter stöten, så gick du som en kanonkula i den riktning jag pekade och som du hört skotten avlossas emot. Något annat var helt omöjligt för dig att ha sett eftersom du satt helt dolt. Genom det höga gräset, in i en granskog och där kunde ingen se någonting. Du var borta, min puls steg gradvis uppåt. Vad hände långt därinne? Du hade ju aldrig apporterat någon fågel med liv i…

Efter något som kändes som en evighet så skruvade domarna på sig och skytten längst bort börjar gå lite framåt mot skogen. Plötsligt sticker han upp armen i luften och signalerar att hon är på väg in. Gode värld måtte hon ha fågeln med sig gick som ett mantra genom mitt huvud.

Och där kom hon, de små benen i full fart, hela huvudet täckt av granbarr och sand och den stora sprattlande tuppen i munnen.

Kan man bli lyckligare?

Ja faktiskt – för i andra släpp får hon så många viltkontakter och apporter att jag tror vi ligger inne med något rekord för öppenklass-start – 5 apporter hämtade vi in varav två var eyewipes av andra ekipage.

Vi startade på cockermästerskapet 2018 och ditt första släpp var något av det bästa du gått. Återigen apporterade du helt blinda fåglar, din hörselmarkeringsförmåga var fenomenal. Tyvärr var inte rutinen på dirigering just då fullständigt i hamn, så någon högre placering blev det inte, men för mig räckte det att veta vad du hade i dig.

2019 fick du din första kull – endast en valp – the one and only Todd (C S Flash). Å vilken hund han blev! Å vilken mamma du var!!

2020 gjordes därför samma kombination om igen, men ingen tik över till mig själv. 2021 kom hon så – vår lilla Saga – och för henne är jag dig evigt tacksam. Hon har allt!

2022 kom din sista kull tillsammans med Tuff och vilka charmörer. Här fick såklart lilla Glada stanna – tösen som skulle följa i dina fotspår. Samma glada och bekymmerslösa framfart och ständigt viftande svans.

Du tog på dig rollen som extramamma till alla kullar som föddes härhemma. Ofta kunde man hitta dig inne i valphagen tillsammans med mammatiken. Givetvis hade du en leksak i munnen och viftade på hela kroppen när valparna ville leka med dig. Älskade lilla hund som du spridit kärlek omkring dig.

Vi har verkligen jagat massor. Jag vet inte hur många gånger du överraskat skyttarna som inte trott att någon som är så liten ska klara att bärga harar eller stora gäss. Du visade dem alla att det inte handlar om storleken!

Till Danmark åkte vi frekvent för att hjälpa till på morkullejakt – en exklusiv och spännande jakt i annorlunda vegetation. Här överraskade du även mig genom dina makalösa apporteringar.

Vilka minnen jag har med dig.
Vilka upplevelser och vilka resor!

Här hemma älskade du att stå på mitt bröst om jag låg i TV-soffan och trycka nosen mot min näsa. Å så kunde du stå – länge. Av eventuell film blev det typ aldrig något…

Under min första covid-infektion var jag isolerad ensam hemma i en vecka över julen. Du lämnade inte min sida utan låg som en krona ovanför mitt huvud på kudden i soffan. Så hängiven…så kärleksfull….

Vid 10-årsåldern började hörseln bli sämre och sämre. Jakterna du fick vara med på valdes med omsorg så att du alltid skulle kunna se mig. Du jobbade på som vanligt även om tempot inte var detsamma – du gav alltid allt. Å när vi kom hem fick du ligga framför brasan i den mysiga Fatboy-kudden tillsammans med mig och oftast även Diva.

Sista året fick du stanna hemma och det gör alltid lika ont att lämna någon av de mest erfarna hemma med vetskapen om att de vet vad jag ska göra – utan dem. Men du verkade nöjd, med ett ben eller en ”bamse” i munnen chillade du i köket.

Å när jag kom hem, så skulle du ligga i famnen framför brasan – allt var ”nästan” som vanligt.

Sista året var det tydligt att den obefintliga hörseln drog in dig i en egen värld. Du sov mer och mer men hängde med på promenaderna – alltid med din ”bamse” i munnen. Sista veckorna förstod jag att även synen var på väg att ge vika, för du höll dig tätt intill mitt ben och blev överraskad av de andra hundarnas framfart. Du tog dig trots detta an Abbys valpkull och visade dem hur man badar i poolen och hur man lägger sig i vår bäck för att svalka sig. Det var rörande att se din omsorg och kärlek trots din ålder.

TACK för allt älskade lilla hund – för alla minnen, för alla skratt, för alla minnesvärda apporter, för alla dina underbara valpar och för alla våra resor tillsammans

Såklart får du en ros på din grav som heter Voyage.