Mollys valplåda – 3 veckor
Det är en fantastisk händelse att vara med en tik och ta emot hennes valpar. Att följa en valp genom varje krystning tills den kommer ut ur fosterblåsan och sedan kämpar sig mot en spene är en mäktig upplevelse.
Redan innan man kommer dit har man noga planerat och fantiserat kring den kommande valpkombinationen – en chansning man tagit genom att matcha mor och far med varandra. Man har känt valparnas rörelser inne i tikens mage och man våndas med henne under värkarbetet.
Så ligger de där, förnöjt diande vid sina spenar. Man slappnar av. Man njuter. Man tycker att man liksom känner de där småttingarna redan.
Det finns förvisso alltid en oro över att något kan hända de första dagarna – det hör på något sätt till. Livet är skört.
När den där första oroliga veckan har passerat så räknar man för det mesta med att nu är ”kusten klar”. För Mollys lilla kull blev det inte så….
Den minsta valpen var med fram tills han blev 16 dagar, då plötsligt tog livsgnistan slut. Varför vet vi inte. Det fanns inga synliga fel på honom och allt verkade OK. Att vara liten bland tre gigantiska bröder är ju ingen sjukdom.
Det är verkligen sorgligt och för stunden en tung förlust, men naturen har sin egen agenda och det var inte humant att försöka med mer än det vi kunde göra här hemma.
De tre övriga gossarna frodas och växer och har i rekordfart tagit sig an världen utanför valplådan. Redan på 16 dygnet började de ta sig över kanten, något som de flesta magiskt nog gör på dag 21 annars!
Detta innebär att jag mycket tidigare än vanligt fått öppna upp valplådan och ge grabbarna mer av världen utanför.
Å ta för sig – det gör de! Det här är tuffa och nyfikna grabbar.
De har börjat leka med varandra – än så länge lite stillsamma gnabblekar, men även med mamma Molly, som verkligen tycker om sina ”små”.
Klorna är klippta och den första avmaskningen är avklarad. Nu är det snart dags för små smakportioner av annan mat än morsans, som verkar vara gjord av mäktigaste grädde!
Temat för kullen? Ja det måste ju bli De tre musketörerna, så säg hej till Athos, Porthos och Aramis.
