Den sista resan

Vi hade gjort det så många gånger förr. Åkt den där vägen till veterinärerna, som vi båda litar så mycket på. Enda skillnaden var att denna gång visste jag att det skulle bli vår sista resa.

Underbara fantastiska Solo – en hund med minst 10 liv, har fått avsluta sina dagar i min famn.

Beslutet har funnits länge, att inte en enda av mina hundar ska få lov att förlora sin värdighet på grund av ålder eller sjukdom. När så förslitningsskadorna i tassarna blev för uppenbara så var det dags – det oundvikliga och så oerhört svåra.

Märkligt att det skulle bli en så pass ”liten” sak, som skulle bli det avgörande för dig – du som överlevt den värsta stövarsjuka jag varit med om, vildsvinsattack med enorm blodförlust, benskador, ögonskador, ja det mesta som går att tänka sig. Varje gång har du kämpat och visat på en enorm livsvilja.

En av de mentalt starkaste hundar jag mött, med ett hjärta så stort och fyllt av tillit och välvilja, en jaktlust och arbetsiver som aldrig tog slut och en hundhumor utan dess like. Hur många vinnarklasshundar passar på under en paus att rulla runt och göra konster med blicken riktad mot skytten i närheten?  Eller kommer med ett fågelskrov i brits på fågel i markerna?

Jag har inte bara förlorat en fantastisk jaktkompis utan även en underbar ”kollega”. Det är inte bara jag som kommer att sakna dig och det tomrum du lämnar efter dig kommer att bli mycket svårt att fylla.

TACK för nästan 9 år tillsammans.