Berätta om Beretta…

Under förhösten har Etta inte varit sig riktigt lik. Efter kennelträffen i september blev hon riktigt dålig med 40 graders feber. Akut veterinärbesök visade på trolig lunginflammation.

Redan då blev jag misstänksam att det skulle kunna röra sig om den fruktade stövarsjukan.

Eftersom den är så pass ovanlig är det få veterinärer som känner till den och därför är det också svårt att ställa den diagnosen.

 

Febern gav med sig – en dag – och sedan blev hon återigen riktigt dålig med 40 graders temp. Ny antibiotika sattes in, men hade ingen som helst effekt på  febern. Akutbesök igen – denna gång till Djursjukhuset i Malmö.

Lungröntgen visade nu betydligt värre bild med stor vätskeansamling i lungsäcken, vilket är ohyggligt smärtsamt. Det blev inläggning och massor av nya undersökningar.

Prognosen var inte alls god. Etta var väldigt dålig och för att veta var som var fel behövde all medicinering sättas ut. Inte helt riskfritt.

 

Efter CT-röntgen och lungsköljning fick jag det fruktansvärda beskedet att Etta hade lungcancer då man funnit kraftiga förändringar på lungvävnaden.

Mot detta fanns inget att göra.

Etta var dessutom väldigt påverkad och man uppfattade att hon totalt tappat livslusten inne på avdelningen.

 

Mitt i allt detta fruktansvärda fick jag en fullständigt fantastisk veterinär, som var uppriktig men samtidigt empatisk och förtroendeingivande. Hon gick med på att prova ett kraftfullare antibiotika samt cortison, då jag hade så himla svårt att släppa stövarsjuke-diagnosen. Etta var ju ändå uträknad.

 

Etta fick komma hem på permission, för att vi i lugn och ro skulle få ta farväl. Kanske skulle den nya medicinen hinna få effekt.

 

Det var en av de värsta fredagakvällar jag varit med om (och då har jag ju varit med om en hel del…). Etta fick sova i vår säng, något som aldrig brukar ske annars. På lördagmorgonen viftade hon lite svagt på svansen och hon tryckte sig emot mig. Hennes lilla lilla kropp vägde inte mer än 11 kg mot vanliga 16.

Efter pytteliten promenad bestämde jag mig för att hon skulle få sällskap inomhus av Mary. Det var ett oerhört tårfyllt möte att bese. Etta blev så glad och Mary – moderligheten själv personifierad – la sig tätt tätt intill Etta och putsade hennes ögon och öron.

 

På något sätt kändes det som lusten till livet återvände i och med detta. Etta började äta – ja för att inte säga sluka i sig maten. Hon viftade alltmer på svansen och visade att hon ville vara med i köket, där vi har unghundarna.

 

Dessa, som vanligtvis är mycket livliga, fattade på något sätt att aktivitetsnivån inte kunde vara som vanligt. Största respekt visades inför Etta, som hoppade upp i sin favoritfåtölj.

Måndagen närmade sig och mina våndor inför veterinärbesöket växte. Inte kunde jag ta bort henne nu, det kändes som att hon ville leva!

 

Den fina veterinären mötte oss i väntrummet. Etta vägrade att gå in till kliniken överhuvudtaget, så jag fick bära henne och för veterinären måste det varit tydligt tecken på att Etta var riktigt dålig fortfarande. Vi kom ändå överens om att ge det ett par dagar till, då febern faktiskt kommit under 40-strecket.

 

Nu har det gått över en månad sedan Etta kom hem. Alla prover är nu i det närmaste normala och det värsta diagnosbeskedet om cancer är nu bytt mot – stövarsjuka.

 

Tack vare (!) att jag varit med om denna hemska sjukdom vid två tidigare tillfällen med Lina och Boy, så kunde jag våga vara ”påstridig” och ifrågasättande.

Tack vare en alldeles fantastisk veterinär som lyssnade på mig, så lever Etta idag och har både livslust och jäklar anamma i sig.

 

Etta är i det närmaste helt friskförklarad. Endast lite cortison kvarstår att trappa ut och då kan vi börja med konditionsträning igen. Ärren på lungorna kommer hon att ha kvar som minne av denna stora infektion. Vad det kommer att innebära rent jaktligt vet ingen ännu.

 

Planerad parning kommer att kunna genomföras då konditionen förhoppningsvis kommit åter tills dess. Vi har kvar vår kontakt med veterinären, men inte som tills nu varje vecka.

 

För er som undrar om stövarsjukan, så kommer ett utförligare reportage i kommande nummer av JSK-Nytt.