När man bara vet….

Det var bara fråga om när 
Och vem ska bestämma det?
Bestämma när någons liv ska avslutas 
Det är min skyldighet – och det är din rättighet 
Jag har lovat mig att aldrig låta någon av er förlora sin värdighet eller lida under er sista tid 
Du visade mig helt plötsligt att du var redo 
Jag såg det i dina ögon och märkte det i dina rörelser 
Men jag var ändå inte beredd 
Så svårt 
Men så fick jag det finaste rådet till mig och när solen skymtade fram mellan de grå tunga molnen så bara visste jag 
Nu var det dags 

Hos våra fina omtänksamma veterinärer var allt förberett i rummet o du gick rätt in o la dig på den mjuka filten de lagt fram. 
Din blick var så lugn och du var helt trygg
Inga ord behövdes 
Vi visste alla 
Efter att du fått den första sprutan som skulle göra dig trött tittade du uppfodrande mot hyllan med godis
Vår fina sköterska såg och tog omedelbart ner burken med godis så att du fick somna in med god smak i munnen 

Du var med mig i 11 år 
11 år av fina minnen
Den största av dem alla här hemma – på alla sätt och vis.
Pondus och otvivelaktigt ledarskap i flocken 
Töserna var dina och speciellt Flamma
Tillsammans fick ni många fina snus-ungar och kommande år ska du få bli morfar 
Alla jakter med dig har varit minnesvärda – den gången du första gången dök efter en and och simmade under vattnet tills du fick tag i den – å jag beredd att dyka efter för jag trodde du drunknat! Eller den där dramatiska nyårsafton  då du slogs med en vildsvinsgalt i vassen på en fasanjakt

Din stora kropp har alltid varit stark och uthållig
Du har simmat och simmat och simmat efter änder, sökt i täta vassar och sedan simmat tillbaka till mig igen.
Alltid med en and i munnen 
Nu blev din kropp plötsligt trött och du följde närmast pliktskyldigt med ut på promenad 
Dina ögon sa mig att du var klar 
En sista gång fick du träffa Flamma 
Er kärlek till varandra har alltid varit rörande 
Sida vid sida sprang ni en bit och sedan vände ni tillbaka till mig 
Du orkade inte mer, men svansen viftade och du pussade på Flamma en sista gång.

På vårt jobb med svårt hjärnskadade patienter har du varit en källa till glädje – både genom ditt namn men främst genom din innerliga närhet och vilja att vara till lags 
Du har guidat rädda patienter genom långa korridorer 
Du har sprungit hinderbanor med ”stumma” ledsagare – stannat upp och väntat in ordlösa instruktioner- alltid med viftande svans.
Du har pussat och tröstat och lugnat 
Du har med din stora kropp erbjudit stöd för dem som varit osäkra på benen och du har ”legat sked” med den som varit orolig och behövt närhet.
Det har aldrig behövts några ord – du har alltid bara vetat vad som ska göras.

Ditt obevekliga lugn och dina kloka ögon gjorde vår sista stund till ett fint minne 

Samtidigt som solen gick i moln och himlen öppnade sig i ett ösregn tog du ditt sista andetag 
Du fick solsken med dig upp till hundhimlen och du lämnar kvar solskenet i mitt hjärta 
Tack för allt min älskade Snus

Du kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan – i oändlig tacksamhet bevarad.