De där ögonen…

För ungefär 11 år och 350 dagar sedan tittade jag in i dina ögon för första gången. Grågrumliga och plirande tittade de på mig.

Veckan senare var blicken mer klar och nyfiken och jag var fast – av någon anledning följde de där svarta och pigga ögonen mig så fort jag var i närheten av valplådan.

Jag hade egentligen bestämt mig för att inte behålla någon av er i denna kull, ni var ju alla redan tingade till andra familjer, men… Något i din blick fick mig att ändra mig. Du skulle stanna kvar.

Å så blev det, i 11 år och 364 dagar

Till slut blev det de där ögonen som ställde till det för dig, blind på det ena och begynnande blindhet på det andra – det var inte längre värdigt. Egentligen ett enkelt beslut, men alltid så tungt. Du har ju ”alltid” funnits där och haft din självklara plats i flocken.

Älskad och saknad av många fler än mig, för du har i så många avseende påverkat människor i din närhet. Som jakthund var du stabil och pålitlig. Gjorde liksom aldrig fel. Första gången du tog ett par steg efter en fågel var du 9 år och såg lika förvånad ut som jag. På äldre dagar hamnade du i de mest märkliga situationer under jakt – tillsammans med vildsvin eller skadade rådjur, som du med ett ego endast passande en cocker – envist menade att du kunde hålla kvar på marken.

Någon provhund blev du aldrig – det berodde inte alls på dig – utan på bristande tid hos mig. Ändå var det många som såg dina kvaliteter och du fick sprida dina fina egenskaper vidare till flera avkommor och tillsammans med ett par tikar lade du grunden för flera nya kennlar i Sverige.

Men, det var nog ändå som rehabhund och pedagogisk hund du gjorde störst avtryck. Hos mig och så otroligt många andra.

Du var pajasen, clownen, banditen och mysgubben som alla ville vara med. Hur annorlunda människor du än mötte anpassade du dig efter varje individs unika behov och sätt att kommunicera och gjorde dagen till den bästa varenda gång du var med.

Uppe på ryggen på en patient som skulle träna balansen, i kopplet på stadspromenad med en patient som skulle träna på att hitta i olika miljöer, på britsen för att låta dig borstas, i famnen på någon som var ledsen, i sängen hos någon som var döende – din närvaro och ditt tålamod var enastående.

Sista sommaren tillsammans fick du följa med som pensionär när jag skulle jobba med hundassisterad rehabilitering utomhus både på sjukhuset och hos de assistansbolag vi brukar arbeta med. Du var då helt döv och såg inget på ditt ena öga. Ändå tog du – din vana trogen – huvudrollen för denna dag och alla ville vara med just dig.

Så kom då den där sista tiden när jag såg hur ditt enda fungerande öga började bli grumligt och grått, nästan som när våra blickar möttes första gången.

När vi kom till veterinären hade de gjort rummet så fint med levande ljus, en fin filt på britsen och en vacker tulpan bredvid filten.

När jag lyfte upp dig på britsen och du såg att jag hade ”jobb-borsten” med mig, la du dig bekvämt tillrätta, som så många gånger förr på britsarna där våra patienter borstat dig, och under tiden jag borstade dina tjocka långa öron fick du somna in.

TACK älskade fantastiska Muffins för alla fantastiska minnesvärda stunder med dig.

Du fattas mig och många fler

Country Sports Muffin 18/2 2011 – 17/2 2023