Boy 11 år

Få hundar kan bringa mig ur fattning på samma sätt som min egen Boy. Han är emellanåt mer som en människa än som en hund. Framför allt tänker jag nu på vad han åstadkommer tillsammans med mina, ibland mycket svårmotiverade – patienter på jobbet. Varje gång han arbetar tillsammans med mig, så lyckas han röra mig till tårar. Varje gång…

Han vet precis hur han ska göra och när han ska göra något. Egentligen är det väl så att oavsett vad han gör, så blir det bra, men det är verkligen fascinerande att se hur han – en hund – läser av situationerna – människorna han möter – och får det att bli så klockrent rätt!

Med åldern och med alla jaktdagar vi haft tillsammans,så har Boy blivit helt döv. I och för sig så är detta inget som helst hinder för honom att arbeta, då han är så otroligt visuellt uppmärksam. Detta är också till gagn för mina patienter, som ofta inte heller kan prata, men de märker ju hur de kan få honom att förstå genom att visa. Visa med kroppen.

Och för att visa honom, så att han förstår, så måste man vara lugn och tydlig i sitt kroppspråk, något som inte alls är lätt om man fått en svår hjärnskada, som gör att man inte har styr på sin kropp. Boy´s tålamod är oändligt och han väntar uppmärksamt på besked. Lyckan blir dubbelt – ja trippel eller till och med quadrupel för alla som befinner sig runt omkring patienten och Boy, då de tillsammans löser uppgifter – eller får en kroppsdel att fungera.

Varje dag, varje månad tillsammans med en så klok och rutinerad hund som Boy är en ynnest.

Att kunna njuta av honom året runt – inte bara som jakthund på hösten, utan även som pedagogisk rehab-hund och som världens bästa valppassare- är lycka!