Walk over

Jag gör allt jag kan för mina hundar.
Allt som står i min makt och som är rimligt i fråga om livskvalitet.
De gör ju allt för mig.
Så kommer de där tillfällena när man känner att ”allt” inte är tillräckligt.
När man känner att man inte längre kan ge sin jaktkompis- och familjemedlem det liv som den förtjänar.
Det är så fruktansvärt hårt – varenda gång.

Älskade Pelé – vi fick 7 ½ år tillsammans – alldeles för kort tid, men ändå så innehållsrik.
Redan från början kände jag att du var speciell och nog levde du upp till ditt namn – stora fotbollar dribblade du tillsammans med våra patienter, små bollar fångade du som om det var brännboll och när du skulle vila på lunchrasten på ”jobbet”, ja, då sov du med bollen i munnen.
Din enastående innerlighet i alla möten med patienterna var rörande att se. Du backade intill så att de skulle kunna nå dig. Satte de sig ner så backade du ännu mer så att de kom ner på marken, så att du kunde lägga dig ner och få kel och smek.

Efter att vi slutade vårt jobb som rehabhund, så fortsatte du dina kelstunder med alla som du valde ut, oavsett om det var på jakt eller om vi mötte någon på stranden eller i skogen.

När jag märkte att du plötsligt inte längre hoppade upp för att göra high five eller kramas, förstod jag att något inte var rätt. Tempot på jakterna gick också ner, även om du alltid gav allt. Något i din blick förändrades.

Omfattande undersökningar visade till slut på artros i ryggen. Den var smärtsam och du fick mediciner, men de gav dig inte den lindring jag ville att du skulle ha.
Varje morgon efter frukost backade du intill mig och visade att du var redo för vår massagestund. Den tror- och hoppas jag lindrade, för efteråt sprang du lättare och viftade glatt på svansen.

Varje kväll efter kvällsmat backade du intill och vi spenderade en stund med massage. Din blick var så full av tacksamhet att jag blev tårögd.
Så kom dagen då du inte ens ville komma med in för att äta – du lade dig ner i farstun och jag såg att det inte var lönt att truga. När de andra var klara kom du fram till mig – inte till din matskål. Du backade till och fick din massage.
Vi hade samma procedur på kvällen och på morgonen efter. Jag såg i din blick att någonting var annorlunda. Å så jäkla ont det gör när man inser det ofrånkomliga.

Jag ringde samtalet som jag alltid fasar för och vi fick tid samma dag.
Vi gick en sista runda tillsammans – svansen viftade och du bar på din boll.
När vi kom fram till bilen så hoppade du – för första gången på länge – upp helt själv.
Det var nästan som att du visste – det här är sista gången.

Väl framme hos våra veterinärer så gick du med viftande svans till ”vårt rum”. En fin madrass låg på golvet och du gick direkt in och satte dig på den. Jag satte mig på golvet intill och du backade intill – dags för massage.
Sköterskan kom in och du gav henne high five – det som du inte gjort på så länge.
Båda våra ögon tårades av dina kärleksförklaringar och din totala tillit till situationen.

Du somnade lugnt in med huvudet i mitt knä – äntligen smärtfri.
Å jag kunde äntligen andas ut – jag hade hjälpt dig till smärtfrihet, även om min egen smärta fanns kvar.

Du lämnar ett stort tomrum efter dig.
Dina kennelkompisar har letat efter dig.
Tuff lånar din boll och bär alltid tillbaka den in i kenneln.
Våra massagestunder fattas mig – din tass i min hand – din varma innerliga blick.

Men vetskapen om att du inte längre har ont är en tröst och jag vårdar alla mina minnen med dig.
Spring som aldrig förr – jaga bollar eller fasaner och hälsa mamma Diva och de andra.

TACK FÖR ALLT DU GETT TILL ALLA – i tacksamt minne bevarad

Country Sports Pelé 2018–2025