15 september, 2025

En epok är över

En sista gång skulle du få hämta dina älskade bollar.

På gräsmattan utanför vår veterinärklinik linkade du in med tunga steg.

Med endast ett seende öga noterade du kastet – satte dig blixtsnabbt, trots att jag tänkt att du för första gången i ditt liv skulle få lov att bara springa efter.

Precis som alltid – så plikttrogen och perfekt…

Med bollen i munnen gick vi med tunga steg in på kliniken. Din kropp hade tagit slut.

Det var tydligt när din blick visade mig att det var dags, men det var tungt.

Så fruktansvärt tungt samtidigt som jag visste att det var det enda rätta.

Med bollen i munnen fick du somna in i mitt knä

Ditt huvud i min famn, bollen i munnen

Mitt hjärta gick verkligen sönder

Det blev så tomt

Så oerhört tomt

Till och med mina ord tog slut

Jag har inte kunnat sätta mig för att skriva till dig – du som så oerhört mycket förtjänar att skrivas om – det har helt enkelt gjort för ont.

Det var ju liksom du och jag.

Å nu skulle det bara vara jag…

Den 3 april 2013 tog jag emot dig – efterlängtad fjärde generation i en mycket stark tiklinje.

Ljust chokladbrun med helfärgat huvud – från början visste jag att det skulle bli du – även om alla andra skulle få välja först.

Men det var du och jag från början – å så förblev det i hela 12 år.

Tiden med dig har varit oerhört händelserik, med både fantastiska medgångar men också fruktansvärda motgångar. Skador och operationer satte brutalt stopp för en enastående utveckling, där du med all sannolikhet hade fortsatt den dittills obrutna och unika linjen av SFTCH på mödernet.

Precis som det var med din mormormor Lina och din mormorfar Boy så gjorde du avtryck hos alla som mötte dig. Antingen genom att lämna tidernas minsta pinne i ”present” eller en hopsamlad dammtuss – för något skulle du alltid ha i munnen!

Jag glömmer aldrig polismännen som var här för att titta på hundar och samtliga ”fastnade” för dig – fast du aldrig ens var aktuell för något sådant uppdrag. Du fångade liksom allas uppmärksamhet.

Ditt första jaktprov vann du och fick dessutom skyttarnas särskilda pris. Den brittiska domarens tal vid prisutdelningen kommer jag fortfarande ordagrant ihåg;

”The dog that won today showed some really really good work and a shockingly good marking ability -that dog will certainly be something special in the future”.

Å visst blev du speciell.

Ett makalöst hårt sök i den värsta terräng, uthållig som få och som ett självspelande piano.

Den vinnarklass som vi vann minns många med mig än i dag. Du fick ge namn till en hel remiss på marken vi gick– Divas gärde – som för de flesta också kallas ”Dödens dike”. En oändligt lång tät häck där hunden jobbar upp och ner för ett dike, men också inne i häcken, där man inte ser någonting. Fasanerna har en egenhet att springa framåt och de flesta hundar vill då följa efter – men du jobbade och jobbade upp och ned i diket. I en timme gick vi i denna häck – längre fram såg vi fåglarna lyfta och på motsatta sida byttes hund efter hund efter hund ut. Vi kom äntligen fram till slutet där fåglarna brukar trycka, men inte denna dag – vi skulle fortsätta och du jobbade in i täta björnbärssnår, upp och ner i en stengärdsgård, in i en ödeträdgård och där äntligen fick du en stöt på fasan. Det var dock så otroligt tätt därinne där du, jag och domaren gick så skyttarna placerades utanför dungen – långt utanför. Skott avlossas, jag sitter fast med håret i björnbär, du sitter inne i ett snår. Domaren säger – skicka hunden!

Jag skickar och hoppas att du har uppfattat skottriktningen, för sett något har vi definitivt inte gjort – och jag sitter fast. Sliter mig lös och försöker komma ut ur dungen, men det tar tid. Jag kan alltså inte hjälpa dig – men….när jag äntligen kommit ut tillsammans med domaren är du redan på väg tillbaka från fältet där du hämtat upp din stora fina fasantupp.

Jag tror nästan att domaren var lika rörd som jag…

Det där provet kommer jag för alltid att minnas – det var återigen en vinst och skyttarnas pris för en enastående insats. Två dagar senare kunde du inte gå. Bakbenen ville inte lyda dig.

2016 var vi i England under ett par veckor och jagade intensivt. Det var fasan, redlegs, kaniner och harar. Sista dagen i en andlöst vacker mark fastnade du i en stenmur med ena bakbenet. Du drog dig loss och fortsatte jaga, möjligen gick farten ner lite mot slutet, men det var ju också sista jaktdagen av många. Min magkänsla sa mig dock att något inte stämde och jag bar dig sista biten till bilen – något var inte rätt. Senare på kvällen efter mat och vila ville du inte ställa ner ditt ena bakben och jag fattade snabbt att det var ett korsband som skadats där i stenmuren.

På vägen hem från England ringde jag våra veterinärer som tog emot oss direkt vid hemkomsten. Stor operation med samtliga komplikationer man kan vänta sig – nya operationer och lång rehab följde. Fast besluten om att detta inte skulle påverka din ”karriär” jobbade vi med rehab av både dig och mina patienter samtidigt. Du blev en i ”patientgänget” och de patienter som tränade dig fick se sig själva som sjukgymnaster – det blev en win-win situation för oss alla.

Sakta blev du stabilare och starkare och 2017 fick du din första valpkull – såklart med Diva-tema! Vad annars? Å från denna kull fortsatte den unika kavalkaden av SFTCH genom C S First Lady. Ytterligare flera av avkommorna i denna kull blev FTW och FTAW i vinnarklass. En av töserna har i sin tur avlat en SFTCH – Mörkbak Elinor Dashwood.

6 SFTCH i nedstigande led (och ännu längre än ledet om man räknar in SFTCH Sportsmans Linas mamma SJCH Sportsmans Miss Peggy!)

2018 var du i så pass god form att jag vågade starta på prov igen – och det var då du vann ditt vinnarklassprov i januari – men där tog det alltså slut. Å det var inte benet igen denna gång utan ryggen som troligen fått en rejäl smäll inne i den långa täta häcken som bitvis också bestod av stenmur. Prognosen var inte god. Tiden skulle utvisa…

Ytterligare bakslag blev det då din gamla benskada från 2016 behövde justeras och nya operationer följde. Ditt starka psyke är jag så enormt glad för, det är varje spanielägares mardröm att få besked om strikt vila – i månader för din del….Där och då förstod jag att vårt jaktliv troligen var över. Prognosen var inte god.

Men du var vid gott mod och du var med mig – på jobbet och på kontoret – du och jag.

Släppte jag ut dig genom dörren så satt du bara där med blicken fixerad mot dörren för att vara beredd när jag kom ut. Kom någon annan än jag ut, så satt du helt enkelt kvar – ofta med något i munnen; ett äpple, en pinne eller ett löv. Något som jag skulle få när jag kom ut – du och jag…

Fyra valpkullar blev det – stora fina kullar med fantastiska valpar. På något sätt stärkte dräktigheterna din fysik och när du närmade dig 9 år så bestämde jag mig för att du skulle få lov att jaga igen, om det än skulle bli det sista du gjorde.

Det var ju det vi båda gillade mest.

Det blev definitivt det vi gillade mest – en kaninjakt. Å benet höll – och ryggen höll – lycka!

Med korta släpp, som trots din ålder var intensiva fick du jaga lite till och känslan var så himla underbar att jag slängde in en anmälan till jaktprov!

Nio år gammal gick du ett stensäkert medvindssök precis som ”förr” och som jag njöt!

Hade det inte varit för att jag är så petig så hade du kanske varit med till slutet, men i min hjärna hade en ny idé tagit form, så jag ville inte riskera något med din kropp.

Min idé var att vi skulle, en sista gång, starta på mästerskapet.

9 ½ år gammal startar vi med två släpp som jag alltid kommer att bära med mig. Ditt makalösa försök på en runner mer än 100 meter bort framför hela publiklinjen, tror jag inte att någon kommer att glömma.

Bland idel DKFTCH och SFTCH kommer du in i resultatlistan, 9 ½ år gammal och enda svenska hund. Du blir bästa svenska hund, Årets bästa svenskfödda hund och tilldelas ett CoM, säkert det CoM som jag blivit mest stolt över någonsin.

Diva – min älskade DivaMant – du har alltid levererat.

Alltid med en intensitet men också med en otrolig värdighet – som den Diva som du var.

Du har gett mig så oförglömliga minnen och upplevelser, genom våra jakter, genom dina valpar och genom din totala närvaro i allt du företog dig.

Därför blir det också så förfärligt tomt när du inte längre är med mig

Jag blev halv – utan dig blev det ju inte någon Du och jag-känsla.

Din blick mot dörren

Din uppfodrande buff mot mitt ben

Din enträgna tass som puttade på mig för att jag skulle ta emot världens minsta pinne

Din makalöst vackra blick som sökte min

Allt fattas mig

Du fattas mig

Jag insåg tidigt att du var speciell och jag inser nu att det inte kommer att bli bättre än så här